Stå aldrig still

Det är så fantastiskt var livet kan ta en. De minsta detaljerna är oftast de som gör den största skillnaden. Valen som man trodde inte betydde någonting ska visa sig vara de som betyder mest. Så är det för mig i alla fall.

Det jag överväger noga och verkligen tänker efter om, det visar sig ofta inte påverka mitt liv speciellt mycket. Men de där små valen. Att stanna kvar en timme längre på en fest. Att ta sig tid att prata med någon man kanske inte skulle ha pratat med i vanliga fall. Att ringa ett telefonsamtal. Välja en annan väg hem. Åka till ett annat resmål än vad man tänkte sig från början. Eller som det mest omvälvande i mitt liv det senaste året; att gå med i ett politiskt parti.  

Jag hade inga planer på att bli politiskt aktiv från början. Jag tänkte bara gå med som stödmedlem. Det är väl en bra grej tänkte jag. Men från samma stund som jag klickade på enter-knappen och anmälde mig som medlem så har det bara rullat på. Jag har träffat fantastiska människor, fått lära mig om kommunpolitik, blivit invald i styrelser, startat upp en lokalavdelning för ungdomsförbundet och blivit ordförande för den samma, engagerat andra, träffat ännu fler fantastiska människor, skrivit debattartiklar, utbildat mig. Jag har lärt mig massor och jag har växt enormt mycket som person.

Det är helt fantastiskt vad den där knapptryckningen har resulterat i och vad den har gett mig som människa. Små saker som blir så mycket större.

Jag kan utan problem erkänna att jag har en ålderskris. 25-årskris rättare bestämt. Från början gav den mig ångest. Jag tänkte att nej, jag borde vara vuxen, mogen och vettig vid det här laget. Jag kan inte längre inbilla mig att jag är 18.

Men efter ett tag kom jag på andra tankar. Varför inte leva ut sin ålderkris istället? Ge den ett år. Det är väl av någon anledning man får en sådan kris, och att undertrycka sina känslor är ingen bra idé har jag lärt mig med åren.

Sagt och gjort, i år har jag verkligen levt ut min 25-årskris. Inbillat mig att jag inte är en dag över 18. (Har även försökt inbilla min omgivning det, med varierande resultat...) Gjort det jag skulle ha gjort som 18-åring. Varit mer impulsiv och inte tänkt efter lika mycket. Mer detaljer än så får ni inte, men jag har i alla fall gett min ålderskris en ärlig chans. Min ålderkris blev helt plötsligt min bästa vän. Ångesten över att bli äldre har avtagit och jag tror att jag efter det här året kommer att bli redo att återgå till min rätta ålder.

En annan tanke jag har är att det är bättre att tro att man är 18 när man är 25 än när man är 40. Så om jag verkligen lever ut min ålderkris i år så blir förhoppningsvis min 40-årskris mer smärtfri. Jag kanske slipper leka 18-åring då? För jag inbillar mig att det är svårt att komma undan med någon slags heder i behåll vid den åldern. Men som 25-åring kommer man faktiskt undan har jag märkt.

Så strunta inte i era åldersnojjor, utan försök istället bli bästa vän med dem. Om det sen handlar om att köpa en sportbil, ragga lammkött eller utbilda sig har mindre betydelse. Go for it! Du kommer att ångra mer det du aldrig gjort, än det du verkligen gjorde.

Efter varje tågresa svär jag att det är sista gången. Aldrig mer försenade tåg och missade byten. Aldrig mer stressad personal och gråtande barn.

Men sen sitter jag där igen. I ett tågsäte någonstans i Sverige. Jag gillar att resa. Gillar att sitta och titta ut genom tågfönster och höra skarvarna i rälsen. Se landskapet förändras allt eftersom milen går. Sitta där och grubbla. Dricka kaffe ur pappersmugg. Gnissel och tutningar. Längta till resans mål och studera sina medresenärer. Läsa några rader ur en bok. Skriva några rader i ett block. Lyssna på musik som liksom blir som ett soundtrack. Bara umgås med mig själv trots att tåget är fullt med andra människor. Fundera hur det är att bo på olika orter. Se nedlagda tågstationer i små små samhällen.

En tågresa är aldrig den andra lik. Och trots att jag redan spenderat alldeles för mycket tid på rälsen så händer det att jag längtar tillbaka igen. Ibland är målet det enda målet. Men det är en ynnest att kunna njuta av själva resan dit.

"Vi hörde rälsen när den sjöng för oss
Vi satt tysta och bara lät det va
Ibland kunde vi känna smaken av smultron
Ibland doften av hav"

Den alltid lika stilsäkra och välklädda snyggingen Björn af Kleen har skrivit en bok om den svenska adeln, Jorden de ärvde.

En värld så främmande från den jag själv lever i. En hemlig värld som jag inte vet så mycket om.

Herresäten, milsvidda marker, rävjakt, tweedkostymer, fasan på middagsbordet och en fin cognac till frukost. Ungefär så tänker jag mig vardagen som adlig. Må hända blandar jag ihop allt med den engelska adeln. (Och må hända är mina tankar långt ifrån verkligheten) Någon som rider ut över dimmiga ägor, iklädd tweed, på jakt efter ett byta som den privata kocken sedan tillagar till perfektion och serverar till middag. Hela tiden med en uppassande butler vid sin sida.

Och visst är det någonting helt fantastiskt att läsa om ett liv så långt ifrån det egna som man bara kan komma? Att få faschineras och förfasas. Skratta och gråta. Leva någon annans liv för en stund.

Nu har jag inte ens börjat läsa boken än, men jag hoppas att jag får drömma mig bort bland tweedkostymer och jaktslott.

 
Björn



(Bilder lånade från stureplan.se)

En låt av Thåström fick bli titeln på min blogg. Stå aldrig still.

Och visst är det väl det allting handlar om? Att aldrig stagnera. Att aldrig vara helt nöjd. En längtan efter någonting större och en strävan efter någonting bättre. Att alltid vilja bli bättre och göra bättre. En ständig personlig utveckling.

Jag försöker leva efter det mottot. Att jag sedan inte alltid lever som jag lär är en helt annat femma...