Stå aldrig still

Man vet att man inte är 18 längre när man spenderar en ledig morgon med att koka lingdricka istället för att sova...

I morgon tänker jag sy doftpåsar och fylla med egenhändigt odlad lavendel. Hur många år ytterligare plussar jag på då är frågan?

Då brittisk rävjakt knappast kan ses som en sport, måste den snyggaste sporten utan någon större konkurrens vara hästpolo.

Vita byxor, ridstövlar och piké, det är inte fy skam!

Jag har spenderat natten med Christopher O'Regan. Vilken fantastisk man! Jag blir bara mer och mer förälskad för varje möte.

Lyssnade på hans sommarprat från 2006. Kärlek, historia och humor. Han är en av de bästa berättarna jag känner till. Hans röst är som sammet och han har gåvan att fånga ens intresse, vad än han pratar om. Nu pratar han ju mest om sådant som jag gillar, 1700-talshistoria och kungahuset, men jag skulle lyssna även om han pratade om hur flugor parar sig eller hur en bilmotor fungerar. En så fantastisk berättare är han faktiskt!

Och snygg! Manschettknapparna gör såklart sitt, men en man med charm och ett genuint intresse för det han gör vinner alltid i längden. Då behöver man inte vara ung eller ens klassiskt snygg.

Om någon skulle be mig beskriva min drömman så skulle jag beskriva Christopher. Läs hans böcker, lyssna på sommarprogrammet och titta på filmklipp med honom så förstår ni kanske själva. Eller kanske inte. Mina preferenser stämmer sällan med mina väninnors preferenser. Jag lever kanske kvar i en svunnen tid med en annan typ av män som ideal. Men må så vara. Det är ingenting jag lider av.

Vi möttes på krogen. Han var ute med sitt kompisgäng och jag med mina väninnor. Ett välputsat yttre. Välklädd och välkammad. En blick som höll sig kvar lite för länge och ett självsäkert leende. En kupa med cognac som lyftes lite försiktigt och ett glas champagne som svarade med ett ännu försiktigare lyft. Hela situationen var en enda klyscha.

Rökpaus. Jag är den enda i mitt sällskap som har kvar sådana laster. Drar ett djupt bloss och känner hur röken blandar sig med den kyliga höstluften. En simpel njutning. Känner mig iakttagen, så jag vänder mig sakta om. Min blick möter hans blick. Ett leende och ett hej. Får en pirrig känsla i kroppen när jag ser att han röker samma märke. En löjlig detalj, men som i just det ögonblicket känns avgörande. Vi pratar om väder och vind, eller något annat helt oviktigt. Så här i efterhand minns jag faktiskt inte. Jag kan bara fokusera på hans perfekta hår. Typiskt mig.

Min cigarett är slut och jag har börjar frysa. Ursäktar mig och säger att jag måste gå tillbaka till mina vänner. Hinner ta ett steg innan jag känner en hand på min axel. Han frågar om vi inte kan ses en annan gång. Han säger att han ska resa bort i början av veckan, men att han gärna vill träffa mig när han kommer hem igen. I vanliga fall hade jag avböjt. Jag litar inte på hans typ. Men det är något i de där bruna ögonen som lockar mig. Jag får en känsla av att jag kommer att ångra mig om jag säger nej. Han får mitt nummer och jag får hans visitkort. Jag stoppar ner det i väskan. Går in. Väl inne säger jag inte ett ljud till mina väninnor.

Mode är inte viktigt, men mode är kul! Fast mode är egentligen fel ord, stil skulle jag hellre vilja kalla det. En modeintresserad person behöver inte ha någon stil och en person med bra stil behöver inte vara modern. Så mode är kanske inte så kul, men en personlig och snygg stil är inspirerande och kul.

Framförallt så faschineras jag av stiliga män som kan det där med kläder. Inte för att det är mer ovanligt med män som klär sig snyggt, utan för att deras stil på något sätt är enklare att få sådär oklanderligt snygg. En välsittande kostym är alltid ett säkert kort. Självklart tillsammans med snygga skor, en skräddad skjorta och gärna någon snygg accessoar som en klocka, manchettknappar eller en halsduk i siden eller ull. Den välklädda dressade stilen är det snyggaste som finns enligt mig, men det förutsätter att det är välsydda, välsittande och väl genomtänkta kläder. En oformlig kostym från Dressmann med tillhörande HM-skjorta gör ingen glad.

Rent generellt känns faktiskt herrkläder mer välgjorda och genomtänkta än kläder för kvinnor. Enkla, snygga detaljer och fina material.

Många säger att det inte är kläderna som gör mannen, och de har väl på sätt och vis rätt. Men en kille med snygga kläder och en genomtänkt personlig stil får i alla fall mer uppmärksamhet än vad motsatsen får, åtminstone av mig. Jag är så ytlig att en snygg outfit kan göra mig både hänförd och intresserad.

Än idag fylls jag av rädsla blandat med ilska när jag tänker på dig. Tänker på hur mycket du har förstört. Hur du har påverkat mitt liv och mina val, och på så sätt lever kvar trots att jag hade velat göra upp med dig för länge sen.

Jag är inte den som dömer eller hatar människor. Och jag hatar inte dig. Men jag hatar dina handlingar. Det du gjort mot mig. Din manipulativa förmåga att bryta ner mig psykiskt. Och jag tror att det sätter minst lika djupa spår att bli misshandlad psykiskt som fysiskt. Eller jag vet att det är så. Ärren från din misshandel finns fortfarande kvar, trots mina försöka att göra allt för att sudda ut dem. Kanske har jag inte försöt tillräckligt? Eller så får jag helt enkelt leva med dem i resten av mitt liv. Visst, de har bleknat lite med åren, det gör nog alla ärr. Rädlsan är utbytt mot ilska. En känsla som jag faktiskt föredrar.

Jag vet att jag inte ska klandra dig egentligen. Du var inte psykiskt frisk. Det kan du omöjligt ha varit. Om du är det idag vet jag inte, och jag vill heller inte veta. Jag vill aldrig mer ha något med dig att göra, och det största misstaget i mitt liv hittils var att träffa dig. Hårt men sant.

Men trots all ilska och rädsla så får jag se på det som en lärdom. För någonting gott måste väl ändå ha kommit av hela situationen? Jag är mer misstänksam idag, men också mindre naiv. Jag är mer självständig och skulle aldrig låta någon köra med mig sådär igen. Jag försöker se allt på det sättet, att det inte finns något ont som inte för något gott med sig.

Jag vet att man ska glömma, förlåta och gå vidare, men ibland måste man få känna precis som Timbuktu sjunger i Resten av ditt liv. Det är också en del av processen.

Jag har ett stort behov av andrum. Små hål av frisk luft som ger energi och sinnesro på samma gång. Andrummet består oftast i att lämna min hemstad. Jag känner ett större och större behov av andrum för varje gång jag lämnar staden. Kanske är det ett tecken på att jag borde lämna den mer permanent?

Förra veckan lämnade jag för vårt grannland i öst. Mitt älskade Finland. Där kunde jag verkligen andas på riktigt. Synd bara att underbart måste vara så kort.