Stå aldrig still

Att vakna med munsår och veta att det inte beror på att man hånglat kvällen innan är ungefär lika kul som att vinna på Triss och inse att man har råkat skrapa kontrollrutan.

Blev så glad när jag såg att Rasmus Seebach släpper en ny skiva i oktober. Har totalt lyssnat sönder hans gamla. Eller inte sönder, för jag gillar den fortfarande. Men lite nytt är sällan fel.

Jag älskar danska. Jag tycker att det är ett jättesexigt språk. Franska och italienska kan slänga sig i väggen! Är så knäpp att jag ska läsa en kurs i danska nu också. Allt för att kunna haffa en snygg dansk man och så småning om flytta till fantastiska Danmark! Ska man göra något ska man göra det ordentligt, eller hur?

Lyssnar på Winnerbäck, gråter en skvätt och längtar till Köpenhamn.

Men mest av allt längtar jag nog efter någon slags normal tillvaro. Att ett lugn ska infinna sig. Att motgångarna någon gång ska vända. Det är faktiskt det enda jag drömmer om just nu.

Jag kan erkänna att det där med ekologiska varor, fair trade och miljö kanske inte är min starka sida. I alla fall inte om man ska gå efter vad som anses vara miljövänligt enligt media.

Jag kör bensinbil. En gammal sådan dessutom. Jag konsumerar en hel del. Parfym från Frankrike och skor från Spanien. Jag köper sällan ekologiskt vin och aldrig ekologiska ägg. Kött äter jag också. Gärna ofta och mycket.

Mitt miljötänk är lite annorlunda. Jag äter som oftast efter säsong. På våren är det mycket primörer som sparris, vårlök och späda salladsblad. På sommaren blir det mycket grönsaker, sallader, färskpotatis, jordgubbar och pastasåser med egenodlad spenat och kryddväxter från balkongen. Nu på hösten frossar jag i svamp, äpplen, älgkött, lingon, blåbär och rotsaker. På så sätt kan jag äta mycket som är lokalproducerat, ja till och med som jag odlat själv eller fått av nära och kära. Det låter kanske pretto, men det handlar egentligen om att återgå till en mathållning som fungerat bra i generationer. Istället för att importera massor, så äter man till största del det som det är säsong för där man bor. Oftast är jag sugen på just säsongsvaror när det är säsong också.

Förutom att tänka på miljön så tänker man också på traktens bönder. Det är ett enkelt och bra sätt att stödja lokala företagare. Det är mitt bidrag till att inte utarma landsbygden ännu mer. Ett ynkligt bidrag kanske, men tänkte fler på det istället för att bara handla så billigt som möjligt så skulle det göra större skillnad. Av samma anledningen köper jag hellre lokala varor än ekologiska.

Jag tycker att många miljönissar har fått just miljön om bakfoten. Speciellt veganer som hävdar att kött är den största miljöboven. Jag anser att en älg eller hjort som är skjuten någon mil från ens bostad är mer miljövänlig än sojaprodukter som utarmar Brasiliens regnskog. Det handlar om sunt förnuft helt enkelt!

Men jag är såklart heller inte perfekt. Jag fuskar en del, och visst finns det varor som inte produceras i Sverige som jag är smått beroende av. Ris till exempel, eller champagne. Men gör man sitt bästa har man i alla fall gjort något.

Det finns så mycket enkla grejer som man kan göra själv. Det blir oftast billigare, bättre och man vet definitivt vad saker och ting innehåller. Ikväll har jag värmt filmjölk som just nu håller på att bli färskost. Filmjölk från Norrmejerier istället för ost utan ursprungsmärkning. Dessutom kan jag krydda den precis som jag vill. Kanske med äpplen från pappas trädgård som ligger på tork. Goda i müsli eller som snacks. Rabarberbitar torkar jag också till samma ändamål. Det var äpplena och rabarbern som inte behövdes när jag gjorde chutney som jag kryddade med chili som mamma hade odlat. Enbär hittade jag i skogen. De torkar jag också och kryddar vinterns grytor med. Av lingonen från en annan skog blev det saft. Fisk finns det massor av i våra sjöar och bäckar. Det får jag också av pappa som har frysen full. Och vasslen som blev kvar från färskosttillverkningen kan jag baka bröd på.  

Visst låter det jättepretto? Må så vara. Kanske måste jag vara pretto på något område för att kompensera min miljöfarliga bil...

Jag sa att den här bloggen inte ska handla om vad jag ätit till middag, men redan nu gör jag ett undantag. Lita aldrig på vad jag säger med andra ord...

Har varit på en helt fantastiskt trevlig middag hos en bekant från Kroatien! Fick den väldigt exotiska rätten älgköttsoppa ned nybakt bröd, mackor med ajvar och massor av fikabröd och kaffe. Hon gillar att bjuda på mat och allt var riktigt gott.

Dessutom fick jag se bilder på min framtida man. Det är redan fixat och klart! Han är kroat, ett år äldre än mig, är snickare och målare och kan dessutom baka bröd. Ett kap kanske man kan säga? Nästa sommar kommer han hit. Han vet inte om att han är min blivande man, men det löser vi då försäkrade hon mig. Ska jag slå till tycker ni? Det kanske inte vore så dumt ändå? Har till och med fått se massor av bilder på honom. Klädstilen var kanske inte den bästa, men det löser sig. Och bra hår, det har han! Nä, skämt å sido. Jag vill nog träffa honom innan jag bestämmer mig.

Jag och en kollega pratade förövrigt om vad man prioriterade när man var yngre och vad man prioriterar nu när det kommer till män. Intellektet var ingenting jag direkt brydde mig om förr, men nu är det kanske det viktigaste av allt. Det finns nästan inget mer osexigt än en blåst kille! Ju fler smarta och framgångsrika människor jag omger mig med, desto viktigare känns det med en smart och driven kille. Om han sedan är en driven politiker som kan allt om nationalekonomi eller en allmänbildad kroatisk snickare som älskar sitt jobb spelar ingen större roll. 

Med andra ord; jag är öppen för förslag!

Såg filmen My best friends girl ikväll, och började än en gång fundera på det här med badboys.

Är det så att vi tjejer alltid faller för "dåliga" killar? Och om det nu är så, varför gör vi det?

Självklart är det inte så att alla tjejer faller för dåliga killar, men jag vågar ändå påstå att de flesta av de jag känner har fått sin beskärda del. Personligen är det väl inte så att jag vill ha en sådan kille egentligen. Innerst inne vill jag ha en snäll, stabil och bra kille. Någon att lita på och någon som är trogen. Av den anledningen är det så paradoxalt att jag ändå väljer opålitliga och otrogna killar. De som har alla de egenskaper som jag söker efter, förutsatt att man sätter ett o framför dem.

Men varför? Hur kan jag vara så elak mot mig själv?

Vissa hävdar att det handlar om just det, självdestruktivitet. Andra säger att det är för att vi vill ha någon att ta hand om och "rädda". Till en viss del handlar det säkert om det för mig också. Och när jag var yngre så tror jag mycket att det handlade om status. Att det var coolt att ha en dålig kille. En äldre kille som söp, slogs och levde djävul. Jag har haft killar som pysslat med både det ena och det andra, men när man själv är 25 så handlar det inte längre om badboys som lever djävul på samma sätt. Nu är det inte tufft med droger och slagsmål, nu är det snarare sådana som är badboys på ett rent känslomässigt plan. De som sviker på ett eller annat sätt.

Men om det inte är coolt längre, vad handlar det då om?

Jo, det ska jag tala om. Ren och skär lathet. Jag träffar ibland snälla, fina och lite töntiga killar. De är ofta blyga och saknar badboyens självsäkerhet. De är sådana som aldrig själv skulle ta första steget och som man måste jobba lite för att få. Det är jag alldeles för lat för. Då hinner jag tappa intresset. En badboy är enklare och kräver mindre jobb.

En annan "fördel" är att man på ett sätt vet att det här kommer inte att vara för evigt och slipper därmed paniken och känslan av att bli kvävd. Är man inte redo för ett riktigt förhållande som man tänker sig ska vara livet ut så är den dåliga killen ett perfekt tidsfördriv. Man vet ju innerst inne att det inte kommer att hålla i längden, och det kan på ett väldigt motsägelsefullt kännas tryggt.

Sedan är det kanske så enkelt att vi tjejer inte är bättre själva? Tror vi att vi är några perfekta drömprinsessor så kan jag säga som så att vi är totalt ute och cyklar. Jag tror att det finns lika många dåliga tjejer som killar. Själv lider jag stundvis av grandios självbild, men börjar jag granska mitt eget beteende så är jag till mångt och mycket av samma skrot och korn. Jag har sårat många längs vägen, roffat åt mig det jag vill ha och sedan struntat i andras känslor. Inte medvetet, men vem har sagt att en badboy är medveten om sitt beteende?

Kanske är det så att om man söker sig till badboys gång efter gång så förtjänar man inget bätte just då? Jag är av den åsikten att allt har en mening. Av att dejta dessa rötägg till killar så har jag lärt mig vad jag söker och inte söker i en evetuell partner. Att jag sedan inte tycks lära mig av mina misstag är en annan femma...

Ett jobb som ska skötas. Utbildningsdagar som ska genomföras. Styrelsemöten. Planering. Kommande studier. Kampanjer. Och ett nytt än så länge hemligt uppdrag. Lägg sedan till att försöka få privatlivet att fungera.

Jag tänkte redan från början att den här bloggen inte ska handla om något tråkigt vardagsliv. Inget "idag jobbade jag så och så länge, åt det och det till frukost och tvättade fem maskiner". Nu tycker jag att det mesta av mitt vardagsliv är riktigt kul, men jag tror att få skulle hålla med och dessutom kan jag inte delge allt kul som planeras på styrelsemöten osv.

Med andra ord. Jag skriver när jag skriver och det kommer inte att vara regelbundet. Ibland finns tiden och inspirationen. Ibland inte.

Fenomenet bibliotek. Jag känner instinktivt att jag vill älska bibliotek. All kunskap, alla vackra bilder och alla välformulerade meningar under ett och samma tak. Doften av gamla böcker. Gulnade sidor. Att läsa en bok som tio eller tusen personer hållit i innan mig.

Jag borde älska bibliotek. Men det gör jag inte. Första irritationsmomentet är skyltarna på dörren. Inga mobiltelefoner och undvik starka dofter. Att inte få svara i mobilen är ett stressmoment för mig och att använda parfym ser jag som en mänsklig rättighet som inget bibliotek ska få ta ifrån mig. Väl inne så möts jag av interiören som Gud glömde. Ungefär lika kul som ett sjukhus, eller som vilken annan kommunal inrättning som helst. Tråkiga färger och ful konst. Kommunalt. Går till hyllan med kokböcker och letar efter boken Kunglig taffel som jag tänkte inspireras av till en kommande middag. Hittar den inte så jag slår mig ner vid en stenåldersdator för att söka. Inga träffar. När jag ändå sitter där letar jag istället efter en bok av Christopher O'Regan om 1700-talets stadsliv. Den enda boken av honom som jag inte läst. Inga träffar. Känner irritationen växa men när jag ändå är i närheten så går jag till historieavdelningen för att se om jag kan hitta något annat av intresse. En relativt liten avdelningen med tanke på hur många böcker som faktiskt skrivits i kategorin. Och vilka tråkiga böcker sen! Saknar de tunga vackra böckerna fyllda med fakta och fina bilder.

Går hem tomhänt och inser rätt fort varför. Förutom den tråkiga inredningen och den stela miljön så älskar jag faktiskt att äga. Ja, så är det och det kan jag erkänna. Böckerna får gärna ha historia, vara lästa av generationen och ha patina, men fina böcker vill jag ha hemma. Kunna läsa några sidor när jag känner för det. Titta på illustrationer och bilder. Jag vill leva med böckerna, inte bara ha dem till låns en månad. Förresten får jag alltid "böter" för att jag aldrig lämnar igen böckerna i tid, så gratis blir det heller inte.

Däremot köpte jag en bok i dag. Ett exeplar av Runebergs Fänrik Ståls sägner från förra sekelskiftet. En sammanfattning i form av en tunn liten bok. En vacker bok med unken doft och patinerade pärmar. Den slår utan tvekan alla själlösa böcker på biblioteket!

Dagarna går. Helgen tar slut och vardagen börjar. Inte ett ljud från mannen på krogen. Jag tänker att varför skulle han höra av sig? Han har säkert redan glömt mig. Han delar förmodligen ut visitkort till kvinnor hela tiden. Varför ens ödsla energi och tankar på någon som honom?

Onsdag. En stressig dag på jobbet. Kunder som ska ringas och kunder som ringer. På lunchen pustar jag ut med en stor kopp svart kaffe och en cigarett på innergården. När jag sitter där och försöker återfå lite energi så ringer telefonen. Ett främmande nummer från ett främmande land. Tvekar en sekund, men svarar ändå. En vänlig lite stressad mansröst på andra sidan. Det tar inte många sekunder innan jag inser att det är han. Mannen från krogen. Mannen med manschettknapparna.

Han ber om ursäkt för att han inte har ringt tidigare. Säger att det är mycket på jobbet. Han är i Schweiz och gör affärer. Säger inte så mycket mer om sitt jobb. Frågar mig istället hur det är. Jag svarar att jag också haft fullt upp och att dagarna bara rusat iväg sen vi sist sågs. Det är delvis sanningen. En modifikation som det så fint heter. Han säger att han kommer hem imorgon. Föreslår att vi ska ses. Dock blir det sent, kanske för sent för middag. Varför inte en drink på kvällen? En bra idé svarar jag.

Inombords är jag oerhört lättad över att slippa en eventuell middag med honom. Middag på första dejten är kanske det värsta jag vet. Vad ska man beställa? Tycker han att jag äter slafsigt? Tänk om jag beställer vin till maten och han väljer vatten? Sen ställer han säkert frågor när jag har mat i munnen. Och så spiller jag garanterat på klänningen. Och värst av allt; tänk om jag äter upp min mat mycket snabbare än honom? En drink däremot, det är bra. En drink är lättsamt och jag behöver inte oroa mig för att han väljer vatten.

Man vet att man inte är 18 längre när man spenderar en ledig morgon med att koka lingdricka istället för att sova...

I morgon tänker jag sy doftpåsar och fylla med egenhändigt odlad lavendel. Hur många år ytterligare plussar jag på då är frågan?