Stå aldrig still

Vi möttes på krogen. Han var ute med sitt kompisgäng och jag med mina väninnor. Ett välputsat yttre. Välklädd och välkammad. En blick som höll sig kvar lite för länge och ett självsäkert leende. En kupa med cognac som lyftes lite försiktigt och ett glas champagne som svarade med ett ännu försiktigare lyft. Hela situationen var en enda klyscha.

Rökpaus. Jag är den enda i mitt sällskap som har kvar sådana laster. Drar ett djupt bloss och känner hur röken blandar sig med den kyliga höstluften. En simpel njutning. Känner mig iakttagen, så jag vänder mig sakta om. Min blick möter hans blick. Ett leende och ett hej. Får en pirrig känsla i kroppen när jag ser att han röker samma märke. En löjlig detalj, men som i just det ögonblicket känns avgörande. Vi pratar om väder och vind, eller något annat helt oviktigt. Så här i efterhand minns jag faktiskt inte. Jag kan bara fokusera på hans perfekta hår. Typiskt mig.

Min cigarett är slut och jag har börjar frysa. Ursäktar mig och säger att jag måste gå tillbaka till mina vänner. Hinner ta ett steg innan jag känner en hand på min axel. Han frågar om vi inte kan ses en annan gång. Han säger att han ska resa bort i början av veckan, men att han gärna vill träffa mig när han kommer hem igen. I vanliga fall hade jag avböjt. Jag litar inte på hans typ. Men det är något i de där bruna ögonen som lockar mig. Jag får en känsla av att jag kommer att ångra mig om jag säger nej. Han får mitt nummer och jag får hans visitkort. Jag stoppar ner det i väskan. Går in. Väl inne säger jag inte ett ljud till mina väninnor.