Myten om badboys
Såg filmen My best friends girl ikväll, och började än en gång fundera på det här med badboys.
Är det så att vi tjejer alltid faller för "dåliga" killar? Och om det nu är så, varför gör vi det?
Självklart är det inte så att alla tjejer faller för dåliga killar, men jag vågar ändå påstå att de flesta av de jag känner har fått sin beskärda del. Personligen är det väl inte så att jag vill ha en sådan kille egentligen. Innerst inne vill jag ha en snäll, stabil och bra kille. Någon att lita på och någon som är trogen. Av den anledningen är det så paradoxalt att jag ändå väljer opålitliga och otrogna killar. De som har alla de egenskaper som jag söker efter, förutsatt att man sätter ett o framför dem.
Men varför? Hur kan jag vara så elak mot mig själv?
Vissa hävdar att det handlar om just det, självdestruktivitet. Andra säger att det är för att vi vill ha någon att ta hand om och "rädda". Till en viss del handlar det säkert om det för mig också. Och när jag var yngre så tror jag mycket att det handlade om status. Att det var coolt att ha en dålig kille. En äldre kille som söp, slogs och levde djävul. Jag har haft killar som pysslat med både det ena och det andra, men när man själv är 25 så handlar det inte längre om badboys som lever djävul på samma sätt. Nu är det inte tufft med droger och slagsmål, nu är det snarare sådana som är badboys på ett rent känslomässigt plan. De som sviker på ett eller annat sätt.
Men om det inte är coolt längre, vad handlar det då om?
Jo, det ska jag tala om. Ren och skär lathet. Jag träffar ibland snälla, fina och lite töntiga killar. De är ofta blyga och saknar badboyens självsäkerhet. De är sådana som aldrig själv skulle ta första steget och som man måste jobba lite för att få. Det är jag alldeles för lat för. Då hinner jag tappa intresset. En badboy är enklare och kräver mindre jobb.
En annan "fördel" är att man på ett sätt vet att det här kommer inte att vara för evigt och slipper därmed paniken och känslan av att bli kvävd. Är man inte redo för ett riktigt förhållande som man tänker sig ska vara livet ut så är den dåliga killen ett perfekt tidsfördriv. Man vet ju innerst inne att det inte kommer att hålla i längden, och det kan på ett väldigt motsägelsefullt kännas tryggt.
Sedan är det kanske så enkelt att vi tjejer inte är bättre själva? Tror vi att vi är några perfekta drömprinsessor så kan jag säga som så att vi är totalt ute och cyklar. Jag tror att det finns lika många dåliga tjejer som killar. Själv lider jag stundvis av grandios självbild, men börjar jag granska mitt eget beteende så är jag till mångt och mycket av samma skrot och korn. Jag har sårat många längs vägen, roffat åt mig det jag vill ha och sedan struntat i andras känslor. Inte medvetet, men vem har sagt att en badboy är medveten om sitt beteende?
Kanske är det så att om man söker sig till badboys gång efter gång så förtjänar man inget bätte just då? Jag är av den åsikten att allt har en mening. Av att dejta dessa rötägg till killar så har jag lärt mig vad jag söker och inte söker i en evetuell partner. Att jag sedan inte tycks lära mig av mina misstag är en annan femma...
Är det så att vi tjejer alltid faller för "dåliga" killar? Och om det nu är så, varför gör vi det?
Självklart är det inte så att alla tjejer faller för dåliga killar, men jag vågar ändå påstå att de flesta av de jag känner har fått sin beskärda del. Personligen är det väl inte så att jag vill ha en sådan kille egentligen. Innerst inne vill jag ha en snäll, stabil och bra kille. Någon att lita på och någon som är trogen. Av den anledningen är det så paradoxalt att jag ändå väljer opålitliga och otrogna killar. De som har alla de egenskaper som jag söker efter, förutsatt att man sätter ett o framför dem.
Men varför? Hur kan jag vara så elak mot mig själv?
Vissa hävdar att det handlar om just det, självdestruktivitet. Andra säger att det är för att vi vill ha någon att ta hand om och "rädda". Till en viss del handlar det säkert om det för mig också. Och när jag var yngre så tror jag mycket att det handlade om status. Att det var coolt att ha en dålig kille. En äldre kille som söp, slogs och levde djävul. Jag har haft killar som pysslat med både det ena och det andra, men när man själv är 25 så handlar det inte längre om badboys som lever djävul på samma sätt. Nu är det inte tufft med droger och slagsmål, nu är det snarare sådana som är badboys på ett rent känslomässigt plan. De som sviker på ett eller annat sätt.
Men om det inte är coolt längre, vad handlar det då om?
Jo, det ska jag tala om. Ren och skär lathet. Jag träffar ibland snälla, fina och lite töntiga killar. De är ofta blyga och saknar badboyens självsäkerhet. De är sådana som aldrig själv skulle ta första steget och som man måste jobba lite för att få. Det är jag alldeles för lat för. Då hinner jag tappa intresset. En badboy är enklare och kräver mindre jobb.
En annan "fördel" är att man på ett sätt vet att det här kommer inte att vara för evigt och slipper därmed paniken och känslan av att bli kvävd. Är man inte redo för ett riktigt förhållande som man tänker sig ska vara livet ut så är den dåliga killen ett perfekt tidsfördriv. Man vet ju innerst inne att det inte kommer att hålla i längden, och det kan på ett väldigt motsägelsefullt kännas tryggt.
Sedan är det kanske så enkelt att vi tjejer inte är bättre själva? Tror vi att vi är några perfekta drömprinsessor så kan jag säga som så att vi är totalt ute och cyklar. Jag tror att det finns lika många dåliga tjejer som killar. Själv lider jag stundvis av grandios självbild, men börjar jag granska mitt eget beteende så är jag till mångt och mycket av samma skrot och korn. Jag har sårat många längs vägen, roffat åt mig det jag vill ha och sedan struntat i andras känslor. Inte medvetet, men vem har sagt att en badboy är medveten om sitt beteende?
Kanske är det så att om man söker sig till badboys gång efter gång så förtjänar man inget bätte just då? Jag är av den åsikten att allt har en mening. Av att dejta dessa rötägg till killar så har jag lärt mig vad jag söker och inte söker i en evetuell partner. Att jag sedan inte tycks lära mig av mina misstag är en annan femma...
Kommentarer
Trackback
